08 juli 2016

Almedalen 2016: Det var bättre förr. Eller?

De senaste åren har många, inklusive jag själv, sagt att ”nu kan Almedalsveckan inte bli större”. Och givetvis har vi haft fel varje gång. Trots att infrastrukturen på Gotland tänjs till bristningsgränsen. Trots att antalet seminarier sprängt alla gränser för vad som rimligen kan vara intressant och relevant. Trots att hyresmarknaden i Visby skulle göra första världskrigets gulaschbaroner gröna av avund. En familj ska enligt uppgift ha hyrt ut sin femrummare vid Stora Torget för 160 000 kr – för en vecka!

Däremot har Almedalen ändrat karaktär. För bara några år sedan var veckan en rockfestival för politiker, politiska journalister och policy wonks på organisationer och PR-byråer. Alla som var där förenades av ett starkt intresse för politik. Det fanns en chans att man över en öl kunde få ett spontant samtal med en tung beslutsfattare eller opinionsbildare. Att missa partiledartalen var lika otänkbart som att missa julafton. Näringslivsfolk i kavaj var lika sällsynta som en isglass i helvetet.

Det som slår mig i år är hur annorlunda veckan har blivit. Allt är mycket större. Mer folk. Fler seminarier. Mycket större mångfald och mindre fokus på politik. Kavajerna från näringslivet är nästan i majoritet. Och det finns folk som inte lyssnar på partiledarna! Almedalsveckan har blivit ett slags branschmässa och personalfest för kommuner och landsting och företag som vill sälja till dem. Många av de tunga politikerna väljer att inte åka dit alls. Därför menar många av mina gamla vänner från politiken att det var bättre förr. När Almedalsveckan var som en jättestor ungdomsförbundskonferens tjugo år senare. När alla (nästan) kände alla. Visst kan man sakna rockfestivalen för politiknördar, men idag är Almedalen relevant för fler. I Sverige lever politiken och näringslivet i skilda världar och med låg ömsesidig förståelse. Allt som kan bidra till att riva de vattentäta skotten är av godo, Almedalen inräknat.

För min egen del handlade veckan år helt om förändringarna i hälso- och sjukvården. Jag tror starkt på att nästa stora förändringsvåg är patientens ökade makt. När jag ledde H & H:s seminarium ”Alla pratar om patienten i fokus, men vem vill vara patient?” var lokalen fullsatt till bristningsgränsen. Intresset för frågan är rekordstort. Alla talar om den, men de konkreta resultaten är knappt märkbara. En lång förändringsprocess har knappt startat.

Detsamma gäller frågan om hälso- och sjukvårdens digitalisering. Det satsas pengar och skrivs visioner som aldrig förr. Ett antal landsting står i begrepp att köpa nya digitala system för miljarder. De politiska förhoppningarna på vad digitaliseringen ska åstadkomma är närmast gränslösa – trots att mycket få kan säga vad e-hälsa är i praktiken. Och så tror jag det är. Digitaliseringen blir som i många andra branscher en urkraft för förändring.

But it aint gonna be pretty. Många av de strukturer som idag skriver visioner och håller seminarier riskerar att brytas ner och tvingas till smärtsam förändring. Mitt hopp står till att denna omvandlande kraft också kan placera makten där den hör hemma – hos patienten. Det lär bli tillfälle att diskutera detta även nästa år i Almedalen.

Carl Elfgren, Director