16 februari 2018

”Metodjournalistiken” urvattnar det verkliga scoopet.

I veckan har DN fortsatt sitt fantastiska jobb i att granska Nya Karolinska. Just nu rör härvan jävssituationen kring paret Svenonius. Det här är långt ifrån den första vändan kring det skandalomsusade sjukhusbygget, och därför kan det bli svårt att hänga med i alla turer.

Trots att jag anser mig hängt med rätt bra blev jag förvirrad när jag häromdagen läste rubriken ”Paret Svenonius har konsultbolag ihop”. Det låter ju inte alls bra, särskilt när så mycket har kretsat kring dyra konsultnotor.

I artikeln får vi veta att Irene Svenonius minsann har ett konsultbolag som erbjuder rådgivning i affärer mellan offentlig och privat verksamhet. Till råga på allt är hennes man Jan styrelsesuppleant i bolaget. Ivrigt läser jag vidare för att komma till mer detaljer – vad har de egentligen fifflat med? Men nej, det var alltså allt. Irene har ett konsultbolag där hennes man står som suppleant.

Det var alltså så paret Svenonius kom att ”ha ett konsultbolag ihop”. Det är förstås en sanning med en stor portion modifikation – enligt Jan är han varken delägare eller har rösträtt i styrelsen. Är det då verkligen relevant (eller ens sant) att ge det utrymme i en så stor granskning som den som rör NKS?

Visst, reportern frågar om det verkligen ”ser bra ut” att den här bisysslan anmäldes dagen efter intervjun. Nej, det ser kanske inte så bra ut. Och det skulle inte heller se så bra ut om de hade ett konsultbolag ihop mitt under en pågående konsultskandal.

Men, när jag läser en artikel om en pågående skandal är jag inte intresserad av vad som ser bra eller dåligt ut. Jag är intresserad av vilka fel som begåtts, vem som gjort fel och kanske framförallt (om det är möjligt) varför felet begåtts. Och där finns det mycket att ta av i fråga om NKS. I fallet ovan är det snarare en form av bakom kulisserna-rapportering på DN:s granskning (vilket i sig inte behöver vara fel), som tyvärr tar fokus från avslöjandena som bidrar till att nysta upp hela NKS-härvan.

En närbesläktad typ av journalistik är den som fläskar på utan att ha riktigt mycket kött på benen. Senast ut var Kalla Fakta, som valde att wallraffa som lärare för att avslöja brister i en SFI-utbildning. Visst fanns det brister, men rättfärdigade det verkligen ett wallraff-reportage med dold kamera? Nej, lyssnar vi på helgens Medierna i P1 framstår det som rätt uppenbart. Här blir istället själva metoden i fokus – vi har bilderna! – snarare än själva avslöjandet. Även det här tar fokus från avslöjandet.

Den här typen av journalistik, där själva nyheten eller avslöjandet får stå tillbaka för metoder eller rena antydningar, lär vi tyvärr få se mer av framöver. Jakten på visningar och klick är förstås viktig för att tidningar och tv-kanaler ska överleva. Men den jakten ska inte solka ner kvaliteten på den journalistiska produkt som vi betalar för – genom just klick och visningar.

Eric Tapper